I höstas i samband med diverse bokmässor fick jag träffa Arundhati Roy. Det var en liten sak, för mänskligheten. Bland nazistdemonstrationer och rasande debatter satt vi i en skybar och såg ut över Göteborg när piketbussarna rullade in. Hon såg på ruljansen med sorgsen men knappast uppgiven blick, författaren som nyss hade avslutat en hel roman om just högerpopulism och de förödande följder den haft i hennes Indien. Men Arundhatis främsta förmåga som författare är kanske att hon kan se in i de mest fruktansvärda rum, utan att tappa tron på mänskligheten. För mig var det en overkligt stor sak att sitta där, med Henne. När jag började skriva min debutroman Kalmars jägarinnor satte jag en bild av Arundhati Roy på datorn. Jag hade aldrig skrivit en längre text, inte ens en novell. Och varje gång jag drabbades av tvivel – »det-här-kommer-aldrig-gå-kommer-ändå-aldrig-bli-något-lägg-ned« – och stängde dokumentet, så satt hon där med sin outgrundligt djupa blick och såg på mig tills jag fortsatte igen. Hon hade blivit min ikon, som en gudinna: The Storyteller. När refuseringarna från förlagen haglade fanns hon där, med sin uppfordrande min. Jag vet inte om Arundhati Roy läst Astrid Lindgren men hon utstrålade Jonathan Lejonhjärtas bevingade ord till Skorpan när han är rädd, och tvekar. Och någon liten lort ville jag inte vara. Så jag fortsatte. Skrev. Och blev refuserad. Och skrev igen.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in