Pooneh Rohi tillbringade en gång en hel sommar på Kungliga tekniska högskolans bibliotek i Stockholm, strax nedanför Norra Djurgården. Bakom hyllorna med geografiböcker kunde man höra ett taktfast knäppande från tangenter. Så tystnade det en lång stund. Något raderades. Sedan fortsatte knäppandet. Recensenter skulle senare säga att Rohi hade ”avlyssnat sin samtid med finkalibrerade instrument” och skrivit en ”sorgsen och uppfordrande berättelse om exilens sår och smärta”. Men där på biblioteket fanns bara en text som inte ens hennes närmaste vänner kände till, om en man som vandrade omkring i ett snötäckt Stockholm långt från hemlandet Iran. Från början var det tänkt som en novell.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in