Att skriva sin plats: Osebol

Marit Kapla återvände till sin barndomsby för att ge plats åt det hon anser vara en av samtidens viktigaste frågor: Vad ska hända med landsbygden? Resultatet blev ett dokumentärpoetiskt epos där bybornas egna röster breder ut sig på 800 sidor.

»Första fröet såddes när jag var på middag för runt tio år sedan hos en ny kompis i Göteborg. När vi skulle presentera oss runt bordet sa jag att ›jag kommer från norra Värmland, från en ort som heter Stöllet‹ – det är så jag brukar säga. Det är den närmsta lite större orten, och de flesta brukar inte veta ens var det ligger. Så säger personen mittemot: ›Skämtar du? Där har jag bott! Fast jag bodde inte i själva Stöllet utan i en by utanför.‹ ›Vad hette den då?‹ undrade jag. ›Osebol.‹ Jag bara: ›Herregud, är det sant?‹ Det visade sig att hennes föräldrar bodde i kollektivet i byn under en tid. Vi bodde alltså där samtidigt som små barn, men kände inte till varandras existens eftersom vi levde helt olika liv. Men vi delade upplevelsen av en uppväxt som för många låter väldigt exotisk, en sista rest av det gamla jordbrukssamhället. Jag och min syster brukade ropa på varandra när det kom en bil körande på grusvägen utanför, för att den andra inte skulle missa den. Vissa åkte häst och vagn till affären. Vi var med och tog upp potatis på en grannes fält, och kom hem med en säck eftersom vi hjälpt till. Allt var fortfarande kvar: affären i byn, och i Stöllet fanns banken, kiosken och grillen. Nu finns inget kvar, utom ett Coop i Stöllet. Väldigt många människor har lämnat.

Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.

Logga in
Publicerad 2019-08-26 och uppdaterad 2026-03-16 Artikeln är skriven av .